Roxy Roxy Roxy

Som jag nämnde i mitt inlägg om London Calling, köpte jag två album från Tradera (säljaren heter Bluevelvet och kan rekomenderas, även om han lurar till sig lite extra på portot), och det är nu hög tid att berätta om mitt andra fynd. Alla bilder kommer från den fantastiska sajten http://www.manzanera.com/RoxyArchive/ .

Viva! Är Roxy Musics första live-skiva och består av blandat material, inspelat under turnéerna 1973, 1974 och 1975. Jag tycker alltid det är lite knepigt att inleda en relation till musik med live-skivor eller bootlegs. Är man på plats finns artisternas scennärvaro och publiken som ett kognitivt stöd, på ett studioalbum är produktionen genomtänkt och strukturerad utifrån en eller flera tankar. På en liveplatta finns det inget stöd, första gången man lyssnar. Min relation till Roxy Music är ensamt byggd på Sirens och Avalon. Men Viva! är full av riktigt bra musik, dristar jag mig att säga redan nu, även om jag inte riktigt greppat alltihop än.

Brian Ferrys röst är mäktig och dramatisk, mer än mjuk och sofistikerad som senare i bandets karriär. Störst intryck gör introspåret "Out of the Blue" och "Both ends burning".

2 x Alan Parsons Project

Hur skulle världen se ut, om ljudteknikerna och studiomusikerna slängde ut de där störiga konstnärstyperna och själva stod för det kreativa? I min skivsamling har det sedan i höstas legat ett par impulsinköpta plattor med de fyndigt rimmande titlarna Vulture Culture samt Eye in the Sky. En ganska bra hint om svaret på frågan, kan man få av att lyssna till dessa två verk av Alan Parsons Project.

Alan Parson, som ni kan se på bilden här brevid, var en skäggig snubbe som jobbade som ljudtekniker på EMI. Han hade äran att chefa över det tekniska på både Beatles Abby Road-platta och Pink Floyds Dark side of the Moon, och fick i och med det ett grundmurat rykte som en av branchens absolut bästa. 1975 drog han tillsammans med låtskrivaren Eric Woolfson igång The Alan Parsons Project. De knöt till sig en löst sammansatt grupp tekniker och studiomusiker som förverklade den dynamiska duons musikaliska ideer.

Första plattan var Tales of Mystery and Imagination, ett konceptalbum inspirerat av Edgar Alan Poes samlade verk. Enligt min gode vän R. ett ofattbart hiskeligt stycke, men det är inte den som ska avhandlas idag, även om det säkerligen vore ett muntert arbete.


Första skivan ut är Eye in the Sky, en snygg platta med lovande titlar som Children of the Moon. Anrättningen börjar med ett introspår som är ganska kort och ganska fint, men en smula suspekt då det inte på något sätt bygger upp en förväntning om vad som komma skall eller någon slags stämmning. Man hör på ljuden att det är ett intro, men mer än så kan man egentligen inte ge det. Hur ska det här fortsätta? Titelspåret drar igång och tuffar sig likt ett gammalt tåg i sakta mak framåt. Det är ganska mysigt och tankarna går till Toto. Stämmorna är ganska snygga, men fullständigt själlösa. Som en logisk fortsättning kommer Children of the Moon och nu ökar tempot lite grand. Man hör tydligt att det är tänkt att skivan ska börja "lyfta", men det gör den inte. A-sidan avslutas med Gemeni och Silence and I som verkar vara planerade som ett rejält crecendo, och visst är det väl så rent tekniskt.

Mina förväntningar är tämligen låga när skivan vänds och nålen knastrar sig genom landningsspåret, men jag blir faktiskt en smula överraskad när You gonna get your fingers burned drar igång. A-sidans pinsamma försök till ett sammanhängande 20 minuters storverk i fem delar är tack-och-lov över. En menlös och rätt trist rocklåt är ju trots allt en rocklåt. Spår två är i samma stil som föregående, men något mer överbelastad av kräkningsframkallande stämmor och harmonier. Tredje spåret är ett instrumentalt och synthdominerat stycke. Det passar inte in alls, men det är rätt trevligt i sig självt. Det fjärde spåret, Step by Step börjar väldigt lovande med en lätt svängig basgång och man börjar fundera på om det kanske ändå är en ok platta man lyssnar på, de tvivlen är dock snabbt bortspolade och ånyo aktiveras kräkreflexerna av det svulstiga arrangemanget och refrängen som är så ofattbart platt och värdelös att jag nästan blir förbannad i min lyssnarsoffa. Hur kan de med? Hur vågar de? Fanns det ingen som kunde ställa dem till svars och bränna master-tejpsen?

Men det var inte slut riktigt än... Eric och Alan verkar ha haft en handfull idéer om olika sätt att avsluta en skiva snyggt, så ett fläskigt outro-spår var givet, men var det verkligen nödvändigt att implementera alla de ideerna i samma outro? Det är en salig blandning av stråk-partier, blås-partier och synth-partier som inte harmoniserar överhuvud taget. Det är en handfull helt orelaterade soundbites som sammanfogats i en ohelig allians av någon som antingen var kraftigt berusad eller råkade ta på sig hörselkåporna istället för mixningslurarna.



Skiva nummer två är Vulture Culture. Den var något bättre, men jag tänker ärligt talat inte ödsla någon mer energi på skriva om det här bandet. Aldrig mer Alan Parson! Ni har blivit varnade.

Misfits & Positive touch

Kom på att jag glömt skriva något två av plattorna jag köpte i februari, både Kinks och Undertones.



Misfits (1978) är en toppenplatta, jag har låtit den snurra en fyra-fem gånger nu och den växer lite varje gång. Titelspåret är riktigt mysigt, men jag kan känna att de kanske var lite väl förtjusta i låtens "tag-line" som avslutar varje vers. Sångeren låter lite för nöjd när han sjunger "every dog has his day", men det är lätt att förlåta när refrängen drar igång och tonläget höjs några snäpp. Bilden här brevid är förresten ungefär tio år äldre än den aktuella skivan, men de är så rara...

You're a misfit, afraid of yourself, so you run away and hide
You've been a misfit all your life
Why don't you join the crowd
And come inside

I övrigt är det än väldigt jämn och fin skiva, inga floppar inga ultra-flippar. Det gungar på i lungt tempo med fina melodier och trevliga texter. Jag hade den musikaliskt mycket bildade R. på besök i lördags, och jag försökte pressa honom på vad man skulle sortera in dem i för genre. Personligen känner jag intuitivt att det borde heta soft-rock, för det är rock men väldigt soft utan att för dens skull vara tal om några egentliga ballader. Fast soft-rock är uppenbarligen ett välinmutat begrepp som inte alls innefattar det Kinks håller på med. Enligt den utförliga bandguiden på allmusic.com tillhör Misfits-skivan "arena rock", vilket jag tycker känns lite knepigt, men visst det skulle väl kanske göra sig på en arena och vid tidpunkten för skivans släpp var de väldigt stora i USA och turnerade mellan just arenor. Den mjuka, lite intima soundet tycker jag är mer "pub" än "arena", men vem är jag att döma? =)



De irländska grabbarna i Undertones är på rakt motsatt sida av rock-spektrat med mer av tempo, dist och aggresion, fast ändå med stabil grund i catchiga melodier. Med deras tredje album Positive Touch tar de dock ett stort steg i Kinks riktning med en mjukare och mer sofistikerad produktion. Soundet är annorlunda, men blandningen av stilar, de geniala små melodierna och de psykadeliska inslagen påminner en del om Belle and Sebastian.

A-sidan öppnar på full gas med den punkiga Fascination, som golvar en på precis det sätt man förväntar sig att en Undertones-platta ska göra, men kursen läggs om redan i andra spåret, Julie Ocean, som antagligen är albumets absolut bästa låt. Sångaren Feargal Sharkey kommer försiktigt in från vänster och den tidigare hårda rösten viskar fram texten med en underbart vacker skörhet. Jag är förförd.

Energin och aggresiviteten från fascination återkommer inte något mer, men istället bjuder resten av skivan på en pop-resa av sällan skådat slag. Det finns inslag av blås och piano som kompletterar på ett utsökt sett, men det är gitarrerna och Fergal Sharkey som dominerar. Låtkvaliteten är hög och jämn, det finns inga bottenapp på någon av sidorna men däremot några pärlor som står ut från mängden. The goodlooking girlfriend, It's going to happen, Sigh and explode och den magnifika avslutningen med Forever Paradise är låtar som alla borde höra.

London Calling

För ungefär en vecka sedan vann jag en tradera-auktion på The Clash's klassiska dubbel-LP London Calling. För att spara in på frakten, köpte jag en skiva till från samma snubbe, men det innebar att jag fick vänta flera dagar på att den auktionen skulle ta slut. Men nu har de båda landat här i lyan. Clash tillhör ju tveklöst punk-genren, men de skiljer sig ganska markant från samtida punkband som Sex Pistols, eller svenska Ebba Grön. De flesta låtarna domineras mer av sväng än av aggression, även om texterna är både arga och politiska.



I ett gammalt nummer av High Fidelity nämns en annan Clash-platta i förbifarten, med kommentaren att de var en riktigt fin orkester. Sammanhanget var en skivspelarrecension och är helt orelaterat men skribenten satte, antagligen omedvetet, fingret på en nyckelegenskap hos The Clash. Deras låtar är oftast ganska korta och i grunden enkla till uppbyggnaden, korta takter, snygga riff och basgångar, men där finns också ständigt närvarande blås och elorgel som tillsammans bygger upp en ganska komplex och vädldigt tajt ljudbild. Orkester känns på sätt och vis mer passande än bara "band".

London Calling är ett musikaliskt blandat album. Det finns allt från punkdängor som Four Horsemen till ska-sväng via pop/rock-aktiga bitar som Im not Down och Lost in the supermarket. Fast särskilt "hårda" blir de aldrig.

A-sidan inleds med titelspåret, och det är ett mäktigt intro med en väldigt dramatisk och typ "episk" känsla. Texten behandlar nån form av framtida dystopi med kärnkraftshaverier och översvämmningar.

The ice age is coming, the sun is zooming in
Engines stop running and the wheat is growing thin
A nuclear error, but I have no fear
London is drowning-and I live by the river

Sista spåret på A-sidan är Rudy Can't Fail, en sjukt svängig låt och definitivt min favorit bland allt The Clash har gjort genom åren. Joe Strummers krämar på med extra mycket dialekt, och ändå går tankarna snarare till Jamaica än Londons smutsigare områden. Texten är egentligen rätt deprimerande, och kretsar runt vara på botten, dricka sprit till frukost och att omgivningen tycker att man ska rycka upp sig... Men det levereras så rappt och med en grym energi i hela arrangemanget där framför allt blåset fyller ens kropp med glädje och livsenergi.

B, C och D sidorna är alla mer än habila, och skulle var för sig kunna stå på egen hand som riktiga topp-plattor, men A-sidans uppställning med London Calling, Brand new Caddilac, Jimmi Jazz, Hateful och Rudie can't fail, är oslagbar och blir albumets lysande stjärna.