Misfits & Positive touch

Kom på att jag glömt skriva något två av plattorna jag köpte i februari, både Kinks och Undertones.



Misfits (1978) är en toppenplatta, jag har låtit den snurra en fyra-fem gånger nu och den växer lite varje gång. Titelspåret är riktigt mysigt, men jag kan känna att de kanske var lite väl förtjusta i låtens "tag-line" som avslutar varje vers. Sångeren låter lite för nöjd när han sjunger "every dog has his day", men det är lätt att förlåta när refrängen drar igång och tonläget höjs några snäpp. Bilden här brevid är förresten ungefär tio år äldre än den aktuella skivan, men de är så rara...

You're a misfit, afraid of yourself, so you run away and hide
You've been a misfit all your life
Why don't you join the crowd
And come inside

I övrigt är det än väldigt jämn och fin skiva, inga floppar inga ultra-flippar. Det gungar på i lungt tempo med fina melodier och trevliga texter. Jag hade den musikaliskt mycket bildade R. på besök i lördags, och jag försökte pressa honom på vad man skulle sortera in dem i för genre. Personligen känner jag intuitivt att det borde heta soft-rock, för det är rock men väldigt soft utan att för dens skull vara tal om några egentliga ballader. Fast soft-rock är uppenbarligen ett välinmutat begrepp som inte alls innefattar det Kinks håller på med. Enligt den utförliga bandguiden på allmusic.com tillhör Misfits-skivan "arena rock", vilket jag tycker känns lite knepigt, men visst det skulle väl kanske göra sig på en arena och vid tidpunkten för skivans släpp var de väldigt stora i USA och turnerade mellan just arenor. Den mjuka, lite intima soundet tycker jag är mer "pub" än "arena", men vem är jag att döma? =)



De irländska grabbarna i Undertones är på rakt motsatt sida av rock-spektrat med mer av tempo, dist och aggresion, fast ändå med stabil grund i catchiga melodier. Med deras tredje album Positive Touch tar de dock ett stort steg i Kinks riktning med en mjukare och mer sofistikerad produktion. Soundet är annorlunda, men blandningen av stilar, de geniala små melodierna och de psykadeliska inslagen påminner en del om Belle and Sebastian.

A-sidan öppnar på full gas med den punkiga Fascination, som golvar en på precis det sätt man förväntar sig att en Undertones-platta ska göra, men kursen läggs om redan i andra spåret, Julie Ocean, som antagligen är albumets absolut bästa låt. Sångaren Feargal Sharkey kommer försiktigt in från vänster och den tidigare hårda rösten viskar fram texten med en underbart vacker skörhet. Jag är förförd.

Energin och aggresiviteten från fascination återkommer inte något mer, men istället bjuder resten av skivan på en pop-resa av sällan skådat slag. Det finns inslag av blås och piano som kompletterar på ett utsökt sett, men det är gitarrerna och Fergal Sharkey som dominerar. Låtkvaliteten är hög och jämn, det finns inga bottenapp på någon av sidorna men däremot några pärlor som står ut från mängden. The goodlooking girlfriend, It's going to happen, Sigh and explode och den magnifika avslutningen med Forever Paradise är låtar som alla borde höra.