London Calling

För ungefär en vecka sedan vann jag en tradera-auktion på The Clash's klassiska dubbel-LP London Calling. För att spara in på frakten, köpte jag en skiva till från samma snubbe, men det innebar att jag fick vänta flera dagar på att den auktionen skulle ta slut. Men nu har de båda landat här i lyan. Clash tillhör ju tveklöst punk-genren, men de skiljer sig ganska markant från samtida punkband som Sex Pistols, eller svenska Ebba Grön. De flesta låtarna domineras mer av sväng än av aggression, även om texterna är både arga och politiska.



I ett gammalt nummer av High Fidelity nämns en annan Clash-platta i förbifarten, med kommentaren att de var en riktigt fin orkester. Sammanhanget var en skivspelarrecension och är helt orelaterat men skribenten satte, antagligen omedvetet, fingret på en nyckelegenskap hos The Clash. Deras låtar är oftast ganska korta och i grunden enkla till uppbyggnaden, korta takter, snygga riff och basgångar, men där finns också ständigt närvarande blås och elorgel som tillsammans bygger upp en ganska komplex och vädldigt tajt ljudbild. Orkester känns på sätt och vis mer passande än bara "band".

London Calling är ett musikaliskt blandat album. Det finns allt från punkdängor som Four Horsemen till ska-sväng via pop/rock-aktiga bitar som Im not Down och Lost in the supermarket. Fast särskilt "hårda" blir de aldrig.

A-sidan inleds med titelspåret, och det är ett mäktigt intro med en väldigt dramatisk och typ "episk" känsla. Texten behandlar nån form av framtida dystopi med kärnkraftshaverier och översvämmningar.

The ice age is coming, the sun is zooming in
Engines stop running and the wheat is growing thin
A nuclear error, but I have no fear
London is drowning-and I live by the river

Sista spåret på A-sidan är Rudy Can't Fail, en sjukt svängig låt och definitivt min favorit bland allt The Clash har gjort genom åren. Joe Strummers krämar på med extra mycket dialekt, och ändå går tankarna snarare till Jamaica än Londons smutsigare områden. Texten är egentligen rätt deprimerande, och kretsar runt vara på botten, dricka sprit till frukost och att omgivningen tycker att man ska rycka upp sig... Men det levereras så rappt och med en grym energi i hela arrangemanget där framför allt blåset fyller ens kropp med glädje och livsenergi.

B, C och D sidorna är alla mer än habila, och skulle var för sig kunna stå på egen hand som riktiga topp-plattor, men A-sidans uppställning med London Calling, Brand new Caddilac, Jimmi Jazz, Hateful och Rudie can't fail, är oslagbar och blir albumets lysande stjärna.