2 x Alan Parsons Project

Hur skulle världen se ut, om ljudteknikerna och studiomusikerna slängde ut de där störiga konstnärstyperna och själva stod för det kreativa? I min skivsamling har det sedan i höstas legat ett par impulsinköpta plattor med de fyndigt rimmande titlarna Vulture Culture samt Eye in the Sky. En ganska bra hint om svaret på frågan, kan man få av att lyssna till dessa två verk av Alan Parsons Project.

Alan Parson, som ni kan se på bilden här brevid, var en skäggig snubbe som jobbade som ljudtekniker på EMI. Han hade äran att chefa över det tekniska på både Beatles Abby Road-platta och Pink Floyds Dark side of the Moon, och fick i och med det ett grundmurat rykte som en av branchens absolut bästa. 1975 drog han tillsammans med låtskrivaren Eric Woolfson igång The Alan Parsons Project. De knöt till sig en löst sammansatt grupp tekniker och studiomusiker som förverklade den dynamiska duons musikaliska ideer.

Första plattan var Tales of Mystery and Imagination, ett konceptalbum inspirerat av Edgar Alan Poes samlade verk. Enligt min gode vän R. ett ofattbart hiskeligt stycke, men det är inte den som ska avhandlas idag, även om det säkerligen vore ett muntert arbete.


Första skivan ut är Eye in the Sky, en snygg platta med lovande titlar som Children of the Moon. Anrättningen börjar med ett introspår som är ganska kort och ganska fint, men en smula suspekt då det inte på något sätt bygger upp en förväntning om vad som komma skall eller någon slags stämmning. Man hör på ljuden att det är ett intro, men mer än så kan man egentligen inte ge det. Hur ska det här fortsätta? Titelspåret drar igång och tuffar sig likt ett gammalt tåg i sakta mak framåt. Det är ganska mysigt och tankarna går till Toto. Stämmorna är ganska snygga, men fullständigt själlösa. Som en logisk fortsättning kommer Children of the Moon och nu ökar tempot lite grand. Man hör tydligt att det är tänkt att skivan ska börja "lyfta", men det gör den inte. A-sidan avslutas med Gemeni och Silence and I som verkar vara planerade som ett rejält crecendo, och visst är det väl så rent tekniskt.

Mina förväntningar är tämligen låga när skivan vänds och nålen knastrar sig genom landningsspåret, men jag blir faktiskt en smula överraskad när You gonna get your fingers burned drar igång. A-sidans pinsamma försök till ett sammanhängande 20 minuters storverk i fem delar är tack-och-lov över. En menlös och rätt trist rocklåt är ju trots allt en rocklåt. Spår två är i samma stil som föregående, men något mer överbelastad av kräkningsframkallande stämmor och harmonier. Tredje spåret är ett instrumentalt och synthdominerat stycke. Det passar inte in alls, men det är rätt trevligt i sig självt. Det fjärde spåret, Step by Step börjar väldigt lovande med en lätt svängig basgång och man börjar fundera på om det kanske ändå är en ok platta man lyssnar på, de tvivlen är dock snabbt bortspolade och ånyo aktiveras kräkreflexerna av det svulstiga arrangemanget och refrängen som är så ofattbart platt och värdelös att jag nästan blir förbannad i min lyssnarsoffa. Hur kan de med? Hur vågar de? Fanns det ingen som kunde ställa dem till svars och bränna master-tejpsen?

Men det var inte slut riktigt än... Eric och Alan verkar ha haft en handfull idéer om olika sätt att avsluta en skiva snyggt, så ett fläskigt outro-spår var givet, men var det verkligen nödvändigt att implementera alla de ideerna i samma outro? Det är en salig blandning av stråk-partier, blås-partier och synth-partier som inte harmoniserar överhuvud taget. Det är en handfull helt orelaterade soundbites som sammanfogats i en ohelig allians av någon som antingen var kraftigt berusad eller råkade ta på sig hörselkåporna istället för mixningslurarna.



Skiva nummer två är Vulture Culture. Den var något bättre, men jag tänker ärligt talat inte ödsla någon mer energi på skriva om det här bandet. Aldrig mer Alan Parson! Ni har blivit varnade.