London 0 - Hull 4

Folk som känner mig vet (eller gör de det?) att jag har en soft-spot, för kristen, socialistisk rock, och att det faktiskt inte alls rör sig om en ironisk pose, utan om mer av en uppriktig fascination. Under många år har jag regelbundet återvänt till Five Iron Frenzy och deras storverk "Get your riot gear". Och ok, med viss ironi till den hiskeliga och inte särskilt socialistiska covern på Doobie Brothers magiska "Jesus is just all-right (with me)" som DC Talk gjort sig skyldiga till. DC Talk har annars en rätt bra egen låt i form av den likaledes opolitiska och ganska hårt rockande "Jesus freak".

Den stora svagheten hos mycket av den kristna rocken, är bristen på delaktighet i rock'n'roll-myten. De kan dista sina gitarrer och growla hur mycket de vill, så länge som de är så förkrossande ocoola och attitydlösa i sina svärsmorsdrömfrisyrer och välstrukna skjortor, slutar det inte i något annat än ljud. Ja och så lite jesusprylar för den som är lagd åt det hållet. Men rock handlar nästan lika mycket om konotationer som denotationer, och där misslyckas de ofta kapitalt. Man behöver inte vara tuff som i "tuff" för att vara rock, snarare tvärtom om man vill undvika att hamna i Manowar-facket, men attityd är ett måste och det är där socialisterna brukar glänsa.

Enter The Housemartins: I breda folklager mest kända för sin stora succé med en cover på "Caravan of Love" från 1987, är the Housemartins annars ett namn som oftast nämns i samband med The Smiths, vilket är mycket träffande då de låter en smula som en krock mellan Smiths och Brainpool. Av bandmedlemmarna är det bara en viss Norman Cook a.k.a. Fatboy Slim som gått vidare till världsberömelse, men två av de andra gick grundade inte helt okända Beautiful South. Folk i min omgivning har talat om HM, men jag har aldrig riktigt orkat engera mig, och hade inte direkt någon koll på vad de stod för. Nån slags pop var det iaf. På den röda skivbörsen vid Dragarbrunn snubblade jag så här om dagen över deras båda fullängdare på i stort sett ospelad vinyl, med omslag i mint condition och till det facila priset av 35kr respektive 50kr.



Först ut är deras debutplatta London 0 - Hull 4, vars titel givetvis syftar på nån form av fotbollshistoria, det är ju trots allt ett ärkebrittiskt gäng vi har att göra med. Första chocken kommer redan innan skivan är ur innerfodralet som pryds med en sköld av nån sort (fotbollsrelaterad?) och följande text:

The Housemartins say: Don't try to gate-crash a party full of bankers, burn the house down. // Take Jesus, take Marx, take hope.

Oh, nu är ribban lagd.

Första spåret är glada och tralliga Happy hour som verkar handla om att alkohol och barhäng är dåligt. Oerhört catchy. Följande tre spår, "Get up of your knees", "Flag day" och "Anxious"" är något mindre tralliga och mer edgy, de är också mer hårt politiska och behandlar klassklyftor, behovet av att sluta be och börja agera, det meningslösa i att hoppas på förändring genom välgörenhet och diverse sånt. B-sidans går i samma stil som A-sidan. Höjdpunkterna för mig är "Sheep" och "Over there", men låtarna är av toppkvalitet rakt igenom.



Nästa skiva ut är The people who grinned themselves to death, gruppens andra och sista riktiga fullängdare. Resan från okända till semi-stjärnor märks på flera sätt. Skivan är pressad på mycket tjockare vinyl och känns tung och fin. Lite varstans låter arrangemangen fläskigt dyra, men det kan ju förstås även vara kopplat till en allmän stilsvängning när vi gått från 1986 till 1988.

Titelspåret är ganska catchy, men kanske inte riktigt lika mycket så som t.ex. Happy hour från första skivan. Grundstrukturen i melodierna är likartad den från första albumet, men drunknar lite i de mer ambitiösa arrangemangen. Texterna är fortfarande politiska, och återigen hamnar drottning Elizabeth i skottgluggen. Näst sist på A-sidan finns ett munspelsdrivet instrumentalt stycke med det lustiga namnet "Pirate Aggro". B-sidan inleds med den klämmiga biten "Me and the farmer" som har ett härligt sug i refrängen, fjärde spåret "You better be doubtful" är också härligt poppigt.


Som avslutning vill jag utfärda en köp-uppmaning av högsta graden för London 0 - Hull 4, men en uppmaning att vänta med tPwGTtD tills du du är färdig med den första och börjat känna ett sug efter mer. Båda skivorna är bra, men debuten är många strån vassare än uppföljaren.