Vårvädervindar viska... Känn ditt Uppsala!

Låt din promenad börja vid portarna till Göteborgs nation, sväng av ner mot S:t Olofsgatan och ån. Strax efter bron, på vänster sida i korsningen med Svartbäcksgatan har du U:a Skivbörs. US har en charmig och föga handikappanpassad lokal, med väggar tapetserade av autografer, olika rariteter och exempel på censurerade omslagsbilder. Den fasta vinylsektionen med attraktiva utgåvor i gott skick är begränsad till ungefär tio backar, men håller å andra sidan extremt hög kvalitet och mycket rimliga priser. Vidare finns nästan alltid en stor sektion med tillfälliga partier av rea-skivor, med priser från 5 till 20 kronor. Som bonus finns även CD, DVD och stans utan tvekan mest extremt stylade personal. Par: 15 till 45 minuter, beroende på aktuellt rea-sortimentet.

Från Uppsala skivbörs är det inte mer än 50 meter till nästa stopp, CD-fyndet, som sitt namn till trots även har ett bra utbud av vinyl. Skivorna är organiserade i ett antal rea-klasser, från tio kronor till trettio. Samt ett högre prissatt sortiment med katalogisering efter genre. Butiken saknar en del i charmväg, men innehavaren är riktigt trevlig och har man tur går det både att hitta prisvärda rariteter och fina fynd. Par: 20 minuter.

Nästa anhalt är en bra bit (700m) framåt längs St Olofsgatan, över järnvägen fram till korsningen med Väderkvarnsgatan. På höger sida ner i en källare finner du Väderkvarnens Antik & Kuriosa. Låt dig inte skrämmas av första intrycket, till höger om det sorgliga bordet med gamla dansbandsplattor och Mexikansk julmusik finns en dörr, och bakom den börjar den riktiga affären. Väderkvarnen har överlag satsat på kvalitet i sitt skivutbud, och priserna är därefter. Räkna inte med att hitta särskilt mycket intressant under 40kr. Är du däremot beredd att betala 60-70kr för något speciellt, finns här ett femtital backar med ett gigantiskt utbud av Beatles, Roxy Music, Led Zeppelin, Rolling Stones, blandad ska och reggae, 60-tals pop och mycket mycket mer. Även en speciell sektion med julmusik. Här finns även en hel vägg med begagnade skivspelare till mycket rimliga priser, hade du ingen förut kan du ju passa på att plocka upp en nu. Par: 60 minuter.

Nästa anhalt är Hjalmar B:s Skivbörs. Följ Väderkvarnsgatan mot Vaksala torg, passera torget och vik av upp till vänster på Hjalmar Brantingsgatan och traska 300m. Ner i en källare på hörnet i korsningen med Torkelsgatan finns butiken. HB:s har i likhet med Väderkvarnen ett mer kvalitativt än billigt utbud, men här är det betydligt bättre sorterat på artist och genre. Till skillnad mot de andra börserna i stan finns här en ordentlig sektion med hiphop/rap, vilket även brukar spelas i bakgrunden av den sympatiske innehavaren. Fyndavdelningen är liten men intresant. Par: 30 minuter.

Sista anhalten blir Skivcentrum vid Dragarbrunn, traska tillbaka samma väg som du kom, men korsa Vaksala torg och gå under bron vid Monglian BBQ. På andra sidan den stora korsningen ligger butiken på höger sida. Det centrala läget märks på flera sätt, priserna är lite väl höga, det är trångt och klientelet är mer Svensson än skivsamlare. Utbudet är det dock inget fel på, alla skivor är i perfekt skick, perfekt sorterade och ordentligt inplastade. Tonvikten ligger på metal, men det kommer regelbundet in bra indie. Housemartins, Devo m.fl har dykt upp i avdelningen för nyinkommet. Reaskivorna är mångtaliga men svåråtkomliga där de står på golvet. Fyndchanserna är begränsade för de tjugo kronor som skivorna betingar. Å andra sidan har jag aldrig orkat tillbringa en timme på knä för att verkligen undersöka... Par: 20 minuter.

London 0 - Hull 4

Folk som känner mig vet (eller gör de det?) att jag har en soft-spot, för kristen, socialistisk rock, och att det faktiskt inte alls rör sig om en ironisk pose, utan om mer av en uppriktig fascination. Under många år har jag regelbundet återvänt till Five Iron Frenzy och deras storverk "Get your riot gear". Och ok, med viss ironi till den hiskeliga och inte särskilt socialistiska covern på Doobie Brothers magiska "Jesus is just all-right (with me)" som DC Talk gjort sig skyldiga till. DC Talk har annars en rätt bra egen låt i form av den likaledes opolitiska och ganska hårt rockande "Jesus freak".

Den stora svagheten hos mycket av den kristna rocken, är bristen på delaktighet i rock'n'roll-myten. De kan dista sina gitarrer och growla hur mycket de vill, så länge som de är så förkrossande ocoola och attitydlösa i sina svärsmorsdrömfrisyrer och välstrukna skjortor, slutar det inte i något annat än ljud. Ja och så lite jesusprylar för den som är lagd åt det hållet. Men rock handlar nästan lika mycket om konotationer som denotationer, och där misslyckas de ofta kapitalt. Man behöver inte vara tuff som i "tuff" för att vara rock, snarare tvärtom om man vill undvika att hamna i Manowar-facket, men attityd är ett måste och det är där socialisterna brukar glänsa.

Enter The Housemartins: I breda folklager mest kända för sin stora succé med en cover på "Caravan of Love" från 1987, är the Housemartins annars ett namn som oftast nämns i samband med The Smiths, vilket är mycket träffande då de låter en smula som en krock mellan Smiths och Brainpool. Av bandmedlemmarna är det bara en viss Norman Cook a.k.a. Fatboy Slim som gått vidare till världsberömelse, men två av de andra gick grundade inte helt okända Beautiful South. Folk i min omgivning har talat om HM, men jag har aldrig riktigt orkat engera mig, och hade inte direkt någon koll på vad de stod för. Nån slags pop var det iaf. På den röda skivbörsen vid Dragarbrunn snubblade jag så här om dagen över deras båda fullängdare på i stort sett ospelad vinyl, med omslag i mint condition och till det facila priset av 35kr respektive 50kr.



Först ut är deras debutplatta London 0 - Hull 4, vars titel givetvis syftar på nån form av fotbollshistoria, det är ju trots allt ett ärkebrittiskt gäng vi har att göra med. Första chocken kommer redan innan skivan är ur innerfodralet som pryds med en sköld av nån sort (fotbollsrelaterad?) och följande text:

The Housemartins say: Don't try to gate-crash a party full of bankers, burn the house down. // Take Jesus, take Marx, take hope.

Oh, nu är ribban lagd.

Första spåret är glada och tralliga Happy hour som verkar handla om att alkohol och barhäng är dåligt. Oerhört catchy. Följande tre spår, "Get up of your knees", "Flag day" och "Anxious"" är något mindre tralliga och mer edgy, de är också mer hårt politiska och behandlar klassklyftor, behovet av att sluta be och börja agera, det meningslösa i att hoppas på förändring genom välgörenhet och diverse sånt. B-sidans går i samma stil som A-sidan. Höjdpunkterna för mig är "Sheep" och "Over there", men låtarna är av toppkvalitet rakt igenom.



Nästa skiva ut är The people who grinned themselves to death, gruppens andra och sista riktiga fullängdare. Resan från okända till semi-stjärnor märks på flera sätt. Skivan är pressad på mycket tjockare vinyl och känns tung och fin. Lite varstans låter arrangemangen fläskigt dyra, men det kan ju förstås även vara kopplat till en allmän stilsvängning när vi gått från 1986 till 1988.

Titelspåret är ganska catchy, men kanske inte riktigt lika mycket så som t.ex. Happy hour från första skivan. Grundstrukturen i melodierna är likartad den från första albumet, men drunknar lite i de mer ambitiösa arrangemangen. Texterna är fortfarande politiska, och återigen hamnar drottning Elizabeth i skottgluggen. Näst sist på A-sidan finns ett munspelsdrivet instrumentalt stycke med det lustiga namnet "Pirate Aggro". B-sidan inleds med den klämmiga biten "Me and the farmer" som har ett härligt sug i refrängen, fjärde spåret "You better be doubtful" är också härligt poppigt.


Som avslutning vill jag utfärda en köp-uppmaning av högsta graden för London 0 - Hull 4, men en uppmaning att vänta med tPwGTtD tills du du är färdig med den första och börjat känna ett sug efter mer. Båda skivorna är bra, men debuten är många strån vassare än uppföljaren.

På andra sidan flytten

Nu så! Idag har jag blivit nästan helt färdig med iordningställandet av min nya lya. Det är knepigt att gå från 57 till 17 kvadrat, speciellt om man är fast besluten om att musikanläggningen ska få en fin och framskjuten position med korrekt stereobild från en bekväm sittplats... Men det går.

Vänta er en veritabel kavalkad av mestadels positiva recesioner under de kommande två veckorna!

Roxy Roxy Roxy

Som jag nämnde i mitt inlägg om London Calling, köpte jag två album från Tradera (säljaren heter Bluevelvet och kan rekomenderas, även om han lurar till sig lite extra på portot), och det är nu hög tid att berätta om mitt andra fynd. Alla bilder kommer från den fantastiska sajten http://www.manzanera.com/RoxyArchive/ .

Viva! Är Roxy Musics första live-skiva och består av blandat material, inspelat under turnéerna 1973, 1974 och 1975. Jag tycker alltid det är lite knepigt att inleda en relation till musik med live-skivor eller bootlegs. Är man på plats finns artisternas scennärvaro och publiken som ett kognitivt stöd, på ett studioalbum är produktionen genomtänkt och strukturerad utifrån en eller flera tankar. På en liveplatta finns det inget stöd, första gången man lyssnar. Min relation till Roxy Music är ensamt byggd på Sirens och Avalon. Men Viva! är full av riktigt bra musik, dristar jag mig att säga redan nu, även om jag inte riktigt greppat alltihop än.

Brian Ferrys röst är mäktig och dramatisk, mer än mjuk och sofistikerad som senare i bandets karriär. Störst intryck gör introspåret "Out of the Blue" och "Both ends burning".

2 x Alan Parsons Project

Hur skulle världen se ut, om ljudteknikerna och studiomusikerna slängde ut de där störiga konstnärstyperna och själva stod för det kreativa? I min skivsamling har det sedan i höstas legat ett par impulsinköpta plattor med de fyndigt rimmande titlarna Vulture Culture samt Eye in the Sky. En ganska bra hint om svaret på frågan, kan man få av att lyssna till dessa två verk av Alan Parsons Project.

Alan Parson, som ni kan se på bilden här brevid, var en skäggig snubbe som jobbade som ljudtekniker på EMI. Han hade äran att chefa över det tekniska på både Beatles Abby Road-platta och Pink Floyds Dark side of the Moon, och fick i och med det ett grundmurat rykte som en av branchens absolut bästa. 1975 drog han tillsammans med låtskrivaren Eric Woolfson igång The Alan Parsons Project. De knöt till sig en löst sammansatt grupp tekniker och studiomusiker som förverklade den dynamiska duons musikaliska ideer.

Första plattan var Tales of Mystery and Imagination, ett konceptalbum inspirerat av Edgar Alan Poes samlade verk. Enligt min gode vän R. ett ofattbart hiskeligt stycke, men det är inte den som ska avhandlas idag, även om det säkerligen vore ett muntert arbete.


Första skivan ut är Eye in the Sky, en snygg platta med lovande titlar som Children of the Moon. Anrättningen börjar med ett introspår som är ganska kort och ganska fint, men en smula suspekt då det inte på något sätt bygger upp en förväntning om vad som komma skall eller någon slags stämmning. Man hör på ljuden att det är ett intro, men mer än så kan man egentligen inte ge det. Hur ska det här fortsätta? Titelspåret drar igång och tuffar sig likt ett gammalt tåg i sakta mak framåt. Det är ganska mysigt och tankarna går till Toto. Stämmorna är ganska snygga, men fullständigt själlösa. Som en logisk fortsättning kommer Children of the Moon och nu ökar tempot lite grand. Man hör tydligt att det är tänkt att skivan ska börja "lyfta", men det gör den inte. A-sidan avslutas med Gemeni och Silence and I som verkar vara planerade som ett rejält crecendo, och visst är det väl så rent tekniskt.

Mina förväntningar är tämligen låga när skivan vänds och nålen knastrar sig genom landningsspåret, men jag blir faktiskt en smula överraskad när You gonna get your fingers burned drar igång. A-sidans pinsamma försök till ett sammanhängande 20 minuters storverk i fem delar är tack-och-lov över. En menlös och rätt trist rocklåt är ju trots allt en rocklåt. Spår två är i samma stil som föregående, men något mer överbelastad av kräkningsframkallande stämmor och harmonier. Tredje spåret är ett instrumentalt och synthdominerat stycke. Det passar inte in alls, men det är rätt trevligt i sig självt. Det fjärde spåret, Step by Step börjar väldigt lovande med en lätt svängig basgång och man börjar fundera på om det kanske ändå är en ok platta man lyssnar på, de tvivlen är dock snabbt bortspolade och ånyo aktiveras kräkreflexerna av det svulstiga arrangemanget och refrängen som är så ofattbart platt och värdelös att jag nästan blir förbannad i min lyssnarsoffa. Hur kan de med? Hur vågar de? Fanns det ingen som kunde ställa dem till svars och bränna master-tejpsen?

Men det var inte slut riktigt än... Eric och Alan verkar ha haft en handfull idéer om olika sätt att avsluta en skiva snyggt, så ett fläskigt outro-spår var givet, men var det verkligen nödvändigt att implementera alla de ideerna i samma outro? Det är en salig blandning av stråk-partier, blås-partier och synth-partier som inte harmoniserar överhuvud taget. Det är en handfull helt orelaterade soundbites som sammanfogats i en ohelig allians av någon som antingen var kraftigt berusad eller råkade ta på sig hörselkåporna istället för mixningslurarna.



Skiva nummer två är Vulture Culture. Den var något bättre, men jag tänker ärligt talat inte ödsla någon mer energi på skriva om det här bandet. Aldrig mer Alan Parson! Ni har blivit varnade.

Misfits & Positive touch

Kom på att jag glömt skriva något två av plattorna jag köpte i februari, både Kinks och Undertones.



Misfits (1978) är en toppenplatta, jag har låtit den snurra en fyra-fem gånger nu och den växer lite varje gång. Titelspåret är riktigt mysigt, men jag kan känna att de kanske var lite väl förtjusta i låtens "tag-line" som avslutar varje vers. Sångeren låter lite för nöjd när han sjunger "every dog has his day", men det är lätt att förlåta när refrängen drar igång och tonläget höjs några snäpp. Bilden här brevid är förresten ungefär tio år äldre än den aktuella skivan, men de är så rara...

You're a misfit, afraid of yourself, so you run away and hide
You've been a misfit all your life
Why don't you join the crowd
And come inside

I övrigt är det än väldigt jämn och fin skiva, inga floppar inga ultra-flippar. Det gungar på i lungt tempo med fina melodier och trevliga texter. Jag hade den musikaliskt mycket bildade R. på besök i lördags, och jag försökte pressa honom på vad man skulle sortera in dem i för genre. Personligen känner jag intuitivt att det borde heta soft-rock, för det är rock men väldigt soft utan att för dens skull vara tal om några egentliga ballader. Fast soft-rock är uppenbarligen ett välinmutat begrepp som inte alls innefattar det Kinks håller på med. Enligt den utförliga bandguiden på allmusic.com tillhör Misfits-skivan "arena rock", vilket jag tycker känns lite knepigt, men visst det skulle väl kanske göra sig på en arena och vid tidpunkten för skivans släpp var de väldigt stora i USA och turnerade mellan just arenor. Den mjuka, lite intima soundet tycker jag är mer "pub" än "arena", men vem är jag att döma? =)



De irländska grabbarna i Undertones är på rakt motsatt sida av rock-spektrat med mer av tempo, dist och aggresion, fast ändå med stabil grund i catchiga melodier. Med deras tredje album Positive Touch tar de dock ett stort steg i Kinks riktning med en mjukare och mer sofistikerad produktion. Soundet är annorlunda, men blandningen av stilar, de geniala små melodierna och de psykadeliska inslagen påminner en del om Belle and Sebastian.

A-sidan öppnar på full gas med den punkiga Fascination, som golvar en på precis det sätt man förväntar sig att en Undertones-platta ska göra, men kursen läggs om redan i andra spåret, Julie Ocean, som antagligen är albumets absolut bästa låt. Sångaren Feargal Sharkey kommer försiktigt in från vänster och den tidigare hårda rösten viskar fram texten med en underbart vacker skörhet. Jag är förförd.

Energin och aggresiviteten från fascination återkommer inte något mer, men istället bjuder resten av skivan på en pop-resa av sällan skådat slag. Det finns inslag av blås och piano som kompletterar på ett utsökt sett, men det är gitarrerna och Fergal Sharkey som dominerar. Låtkvaliteten är hög och jämn, det finns inga bottenapp på någon av sidorna men däremot några pärlor som står ut från mängden. The goodlooking girlfriend, It's going to happen, Sigh and explode och den magnifika avslutningen med Forever Paradise är låtar som alla borde höra.

London Calling

För ungefär en vecka sedan vann jag en tradera-auktion på The Clash's klassiska dubbel-LP London Calling. För att spara in på frakten, köpte jag en skiva till från samma snubbe, men det innebar att jag fick vänta flera dagar på att den auktionen skulle ta slut. Men nu har de båda landat här i lyan. Clash tillhör ju tveklöst punk-genren, men de skiljer sig ganska markant från samtida punkband som Sex Pistols, eller svenska Ebba Grön. De flesta låtarna domineras mer av sväng än av aggression, även om texterna är både arga och politiska.



I ett gammalt nummer av High Fidelity nämns en annan Clash-platta i förbifarten, med kommentaren att de var en riktigt fin orkester. Sammanhanget var en skivspelarrecension och är helt orelaterat men skribenten satte, antagligen omedvetet, fingret på en nyckelegenskap hos The Clash. Deras låtar är oftast ganska korta och i grunden enkla till uppbyggnaden, korta takter, snygga riff och basgångar, men där finns också ständigt närvarande blås och elorgel som tillsammans bygger upp en ganska komplex och vädldigt tajt ljudbild. Orkester känns på sätt och vis mer passande än bara "band".

London Calling är ett musikaliskt blandat album. Det finns allt från punkdängor som Four Horsemen till ska-sväng via pop/rock-aktiga bitar som Im not Down och Lost in the supermarket. Fast särskilt "hårda" blir de aldrig.

A-sidan inleds med titelspåret, och det är ett mäktigt intro med en väldigt dramatisk och typ "episk" känsla. Texten behandlar nån form av framtida dystopi med kärnkraftshaverier och översvämmningar.

The ice age is coming, the sun is zooming in
Engines stop running and the wheat is growing thin
A nuclear error, but I have no fear
London is drowning-and I live by the river

Sista spåret på A-sidan är Rudy Can't Fail, en sjukt svängig låt och definitivt min favorit bland allt The Clash har gjort genom åren. Joe Strummers krämar på med extra mycket dialekt, och ändå går tankarna snarare till Jamaica än Londons smutsigare områden. Texten är egentligen rätt deprimerande, och kretsar runt vara på botten, dricka sprit till frukost och att omgivningen tycker att man ska rycka upp sig... Men det levereras så rappt och med en grym energi i hela arrangemanget där framför allt blåset fyller ens kropp med glädje och livsenergi.

B, C och D sidorna är alla mer än habila, och skulle var för sig kunna stå på egen hand som riktiga topp-plattor, men A-sidans uppställning med London Calling, Brand new Caddilac, Jimmi Jazz, Hateful och Rudie can't fail, är oslagbar och blir albumets lysande stjärna.

Simple Minds & Roxy Music

Än så länge har jag lyssnat på Simple Minds och de två Roxy Music plattorna. Simple Minds visade sig vara en live skiva, och den satte inga särskilt djupa spår vid första genomlyssningen. Kändes oerhört "jaha" genom hela första plattan, orkade aldrig sätta på andra. Kanske har de mer att ge, men det är tveksamt om den kommer snurra igen. Nåväl.

Roxy Music var å andra sidan allt jag hoppats på. Det enda jag egentligen medvetet hört tidigare är titelspåret från Avalon, en mysig och fin ballad, så det kändes naturligt att börja på den.

En lustig detalj, som på många sätt understryker varför det är så mycket roligare med vinyl, är att det i övergången från spår två till spår tre, Avalon, blev ett fasligt sprakande. Det var som om pickupen hade ivrigt landat där minst tio gånger så många gånger som mellan några andra spår... Och det var klart mer slitet genom hela låten också, men det ska ses mot bakgrund av övriga spår var i så gott som perfekt skick.

Sirens är en lite annorlunda fågel jämfört med Avalon. Rockigare och mer edge, men fortfarande väldigt soft. De tre första spåren utgör en grym öppning, med Love is the drug som klarast lysande stjärna.

Roxy Music

Igår hade jag tillfälle att tillbringa några timmar på stan, vilket ofrånkomligen ledde till diverse fyndande... Första anhalt var skivaffären vid Dragarbrunn. De har ganska höga priser, men urvalet är helt ok och de har lagt mycket energi på sortering och packetering. När man kommer in i butiken har man vinyl till höger och cd till vänster. Jag började ambitiöst med att bläddra genom de tre första fyndbackarna, med skivor för 20kr styck. Tyvärr står backarna på golvet, och även en ung rygg som min blir snabbt mör av att vara dubbelvikt. Strax därefter börjar man bli trött i knäna.

I andra backen hittade jag en dubbelskiva med Simple Minds.

Efter att ha ägnat cirka tre minuter åt att titta på de dominerande metal och jazz-avdelningarna kom jag fram till slutet av väggen, där ett tiotal rader med pop/rock tar vid. När jag var färdig låg en hög om cirka tio plattor framför mig. På tok för många, speciellt när de går loss på mellan 35 och 75 kronor styck. Och så har jag en regel för mig själv, om att aldrig köpa fler än fem plattor vid samma tillfälle, om det inte är skivor som jag redan innan vet att jag verkligen vill ha.

Gallringsprocessen är sällan särskilt svår egentligen, och om den är det slutar det alltid med att jag fuskar, eller möjligtvis sansar mig lite väl mycket och inte köper något alls. Samma exemplar av Pink Floyds Delicate Sound of Thunder som i alla fall en gång tidigare, sorterades bort. Nästa gång kanske. Midnight Oil står på tur, jag skulle ju egentligen vilja ha den, men tanken slår mig genast att någon stilmedveten kommer stå och bläddra bland mina skivor, hitta den och så blir det hahaha-bedsareburning-nönönö, och så måste jag försvara mig. Men så kan jag ju inte tänka, det är tokpatetiskt, men för säkerhets skull borde jag ändå köpa två av deras skivor samtidigt, varav en inte innehåller Beds are Burning, så att jag peka på den och säga att de är mycket mer än bara Beds are Burning. Men det förutsätter ju att de faktiskt är mer än det, och det kan jag ju inte veta innan jag gett dem en chans. Midnight Oil är alldeles för komplicerade, de får vänta till en annan gång.

Jag har redan glömt vilka de andra som sorterades bort var, förhoppningsvis inga viktiga. Det slutade med att jag gick därifrån med fyra plattor, trots att jag hade ytterligare en timme att fördriva, och ju skulle förbi U-A Skivbörs också. Det är inte bra att bara ha utrymme för en skiva till, utan att bryta reglerna. I min påse låg The Kinks Misfits samt två Roxy Music plattor, Avalon och Siren.

Innan skivbörsen sammanstrålade jag med J, och vi gick dit tillsammans. Hela deras stora fyndavdelningen hade bytt innehåll. Borta var varenda 12", och istället fanns där en ohemul massa singlar. Singlar är sällan min kopp te, de tar slut så fort och min spelare är ju helmanuell, så jag får springa alldeles för mycket.

Inne i det lilla rummet till höger däremot, finns ett märkligt litet urval av kategoriserade, testade och prismärkta icke-fynd-vinyler. Fast det gick att fynda ändå. Jag var stark och ståndaktig, och köpte bara en skiva, Undertones Positive touch. J fyndade en Dylan (Infidels, med Mark Knopfler på gitarr! =) och ett superläckert konsertalbum med Jean-Michelle Jarre.

Några ord innan vi börjar...

Idag har det varit massvis med snö. Precis som igår.